Äldreomsorg och kombinerad syn- och hörselnedsättning

Självständighet och delaktighet. Det är vad äldre med dövblindhet längtar efter. Det är också det de inte får, visar en studie från Nederländerna.

− Personalen vet inte hur de ska kommunicera och förstår sig inte på den kombinerade funktionsnedsättningen. De tänker hörsel för sig och syn för sig, säger Lieve Roets-Merken, forskare vid Kalorama. Hennes kommande studie visar att det går att förbättra situationen genom ett nytt utbildningsprogram.

Det sista personalen vill är att fråga hur de äldre vill ha det, säger Lieve Roets-Merken, forskare vid holländska Kalorama.

Det sista personalen vill är att fråga hur de äldre vill ha det, säger Lieve Roets-Merken, forskare vid holländska Kalorama.

Utbildning av personal inom äldreomsorgen är inte något nytt. Kalorama, en holländsk organisation som arbetar med personer med dövblindhet i alla åldrar, har genomfört ett otal utbildningsinsatser. Till föga nytta.

− Vi har låtit undersköterskorna, alltså de som i huvudsak står för den praktiska omsorgen, testa hörselkåpor och ögonbindlar. De blir entusiastiska och tar till sig kunskaperna. Men när vi kommit tillbaks ett år senare har ingenting hänt, säger Lieve Roets-Merken.

− Vi förstod att vi måste förändra utbildningen. Vi bad nu sköterskorna att fråga de äldre hur synen fungerade och hur det var med kommunikationen. De äldre är ju experter på sin egen situation. Men det var för svårt. Personalen var okunniga om kommunikation, vare sig det handlade om personer med dövblindhet eller inte. De var inte heller vana att be de äldre om råd. De frågade doktorn om hörseln eller läste i journalerna eller på nätet. Det sista de ville var att fråga de gamla.

Stötta äldres självständighet

Nu fick man tänka nytt igen och startade ett forskningsprojekt. Det handlar om att stötta äldres självständighet och är en dubbelblind-studie där vanlig konventionell vård jämförs med den nya. Totalt ingår 89 personer över 80 år i studien som görs på 30 äldreboenden.

Sköterskor som känner pensionärerna väl valdes ut. De utbildades under fyra-fem månader. Mellan de nio fysiska träffarna fick de hemuppgifter. De cirka 50 sköterskorna fick skriva dagbok samt intervjua de äldre.

− Uppgiften var att få svar på fyra frågor. Har du några problem eller önskemål? Vill du göra något åt det? Kan du göra något åt det? Finns det andra möjligheter?

132 problem kom fram. De flesta kunde sorters in under rubrikerna delaktighet och självständighet.

− Den nordiska definitionen lägger stor vikt vid delaktighet men säger inte mycket om självständighet, säger Lieve Roets-Merken.

Brist på kontroll

De äldre plågades av att inte ha kontroll över sina tillhörigheter. De anställda var helt omedvetna om vad de gjorde med sakerna i rummet, att de till exempel lade medicinerna på olika platser. De äldre kunde heller inte själva kontrollera vad det var för medicin de fick. Vilken tablett var vilken?

Att inte ha kontroll över personalen var också svårt. De äldre visste inte vem som var vem och tyckte det var obehagligt.

Existentiella problem, känslor som att inte höra till, att vara ensam och isolerad, var utbredda. Att inte ha tillgång till världen, inte förstå andra, att inte kunna känna igen dem och inte kunna få information var också svårt.

Personalen vill inte fråga

− De äldre ville, men kände sig förhindrade att delta i planeringen av sin egen vård. Det hade mycket med personalens inställning att göra. Personalen är hjärntvättad till att se sin  uppgift att hjälpa, inte att fråga hur de äldre vill ha det. De äldre vill ha självständighet, säger Lieve Roets-Merken.

När projektet startade var personalens åsikt att självständighet för de äldre inte var något att sträva efter. När den första mätningen gjordes, två-tre månader efter utbildningen, tyckte de annorlunda.

− Vi började från en nivå som låg under noll och kom upp till punkten, ”ja, självständighet är mycket relevant”. Det är en anmärkningsvärd förändring. Dessutom var personalen upprörd över att de inte fått lära sig detta tidigare.

Äldre riskerar behandlas som barn

Metoden är tillämplig för alla, menar Lieve Roets-Merken. Det är inte bara äldre med dövblindhet som behandlas som barn, det riskerar alla äldre göra. Men det är naturligtvis särskilt viktigt när syn och hörsel inte fungerar.

Att utbilda personal är inte gjort i en handvändning. Det är dessutom dyrt.

− Och bara för att vi tränade personalen under fyra månader kan vi inte säga att vi är färdiga. Men vi kom så långt att de som fick utbildningen nu vill berätta vidare för sina kollegor.

De slutliga resultaten från studien väntas bli klara under hösten.

− Problemen för äldre som har en allvarlig kombinerad syn- och hörselnedsättning är stora. I Nederländerna räknar vi med att det handlar om 40 000−50 000 personer. De flesta bor hemma, här vägrar människor flytta till äldreboende. Och på äldreboenden känner man inte igen problemet utan tycker att det finns så många andra problem än syn och hörsel.

− Personalen är fortfarande kvar på den medicinska nivån, de tänker inte på livskvalitet. Vi har mycket arbete framför oss.

ANNE JALAKAS, text och foto

 

FAKTA/Den nordiska definitionen:

  • Dövblindhet är ett specifikt funktionshinder.
  • Dövblindhet är en kombinerad syn- och hörselnedsättning.
  • Dövblindhet begränsar en persons möjlighet att delta i aktiviteter och inskränker full delaktighet i samhället i sådan grad, att samhället måste underlätta genom att tillhandahålla specifika insatser, anpassa omgivningen och/eller erbjuda tekniska lösningar.

Skriv ut eller dela:
Print Friendly, PDF & Email