Allt kan inte mätas i pengar

Nu i veckan besökte jag och en medarbetare Förbundet Sveriges Dövblinda (FSDB) i Enskede för höstens första samverkansmöte. Under frukosten innan mötet satt jag i hotellets matsal och läste en artikel som handlade om värdet av idéburna organisationer och om hur viktiga dessa organisationer är för vår välfärd. Deras uppgift är ofta att möta människors sociala och humanitära behov, de bidrar till mångfald och engagemang i samhället och de berikar välfärden stod det i artikeln.

Ett fantastiskt bra exempel på en liten brukarorganisation som med små medel uträttar väldigt mycket gott i samhället är FSDB. En organisation som jag nu var på väg för att möta och som jag hyser största respekt för. De täcker upp med stöd och aktiviteter där välfärden har sina hål eller där behoven faller mellan olika myndigheters stolar. Då finns FSDB där och fångar upp, och det har de gjort under många decennier. Jag har haft möjligheten att samarbeta med FSDB under många år så jag skulle kunna räkna upp massor av exempel på hur de kompenserar där samhället brister. Ett par aktuella är familjeveckan på Furuboda folkhögskola som FSDB arrangerade i somras, med egna medel. Där samlades familjer från hela Sverige där en eller båda föräldrarna har dövblindhet. Behovet av att dela erfarenheter, stötta varandra i föräldrarollen men också att få fylla på med nya kunskaper är mycket stort hos familjerna. Samma behov finns hos familjerna som får barn som har dövblindhet. En helg i maj samlades en grupp familjer; föräldrar, syskon och barn med dövblindhet i samma syfte – att försöka hitta verktyg för att orka och klara av familjesituationen. I höst arrangerar FSDBs ungdomsorganisation, Dövblind ungdom (DBU), en lägervecka för barn och ungdomar från hela landet, också detta med syftet att få träffa andra unga som är i samma situation och dela erfarenheter av att leva med dövblindhet. Vi vet att det är oerhört viktigt för den egna utvecklingen att få möjligheter att känna sig lik och kunna identifiera sig med andra. För barn, ungdomar och vuxna med dövblindhet blir detta särskilt viktigt eftersom det sällan finns några andra där man bor som är i samma situation. Effekterna av dessa tre aktiviteter är utan tvekan habiliterande eller rehabiliterande och är alltså ett samhällsansvar som kommuner och landsting borde kunna erbjuda. Men eftersom det handlar det om så få personer som inte heller bor i samma kommun eller landsting, arrangeras inte den här typen av insatser på gruppnivå.

Därför täcker FSDB och dess olika sektioner upp för de brister som finns i samhället. Tacksamhet mot de idéburna organisationerna borde vara på sin plats från samhällets sida. Och att ge ekonomiskt stöd så att de kan fortsätta att utföra och utveckla sitt viktiga kompletterade arbete i vårt välfärdssamhälle. Det står i artikeln att det finns ett brett politiskt stöd för att utveckla de idéburna organisationerna. Låt oss hoppas att det stämmer även efter valdagen.

Länk till artikeln i sin helhet >>

Skriv ut eller dela:
Print Friendly