Blodomloppet

Jag har en gång tidigare deltagit i Vårruset, fast det var för mer än 5 år sen minst. Jag tyckte då att det var ett roligt mål att kunna sikta in sig på att man ska klara av att gå i hyfsat raskt tempo 5 km. Att ha ett mål, gör att man känner sig motiverad.

I början av året när jag såg reklamen för Blodomloppet här i stan, så kände jag mig sugen att testa återigen att gå 5 km. Saken hör till att för 5 år sen hade jag bättre balans, bättre hörsel & syn. Jag velade fram och tillbaka om jag skulle anmäla mig eller inte.

Jag råkade berätta för min svärmor om arrangemanget, och hon tyckte det var en toppenidé, varför kunde vi inte i familjen samla ihop ett lag? Sagt och gjort, vi samlade ihop oss till ett lag och efter anmälan kom min prestationsångest, kommer jag klara av det här? Jag vet inte hur banan ser ut, det kommer vara mycket folk och jag kommer vara ensam med dövblindhet i mitt lag.

Igår kväll var det äntligen dags, jag kände mig plötsligt kolugn under dagen. Vi skulle dessutom åka stadsbuss till startplatsen och även hemåt. Jag föredrar färdtjänst… men äsch ibland måste man utmana sig lite extra när man ska ge sig på en utmaning som Blodomloppet.

Vi var 12 700 deltagare här i Uppsala, man kunde välja mellan att springa, jogga och gå. Vi var tre i laget som valde promenad, och de andra två anpassade sig efter min takt så att jag på det viset fick ledsagning i spåret också.  När vi kom i mål, då kände jag mig stolt över mig själv, att jag klarade mig igenom 5 km, utan att stanna och utan några större föreberedelser inför själva promenaden.

Det kan tyckas vara en liten utmaning, men för mig gjorde det underverk mentalt, jag kan mer än vad jag tror. Och den karamellen kan jag leva länge på! J

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *