Tolkens betydelse för att underlätta delaktighet

Kerstin-Moller

En viktig del i utbildningen till forskare är att lära sig att skriva vetenskapliga texter och att lära sig att ta emot och använda synpunkter från andra forskare. Därför genomförs seminarier där doktoranden får feedback.

I mitten av januari genomfördes ett seminarium på Örebro universitet vid Institutet för handikappvetenskap som handlade om teckenspråkstolkning. Camilla Warnicke är doktorand vid Örebro universitet, auktoriserad teckenspråkstolk och lärare på tolkutbildningen vid Fellingsbro folkhögskola. Hennes forskning handlar om tolkens roll och betydelse vid samtal förmedlade mellan en talspråkig person och en teckenspråkig person, dels via vanlig telefon och dels via bildtelefon. De som gav feedback det vill säga opponerade på Camillas texter var professor Cecilia Wadensjö, Stockholms universitet och biträdande professor Mathias Broth, Linköpings universitet. Opponenterna, som i förväg granskat Camillas manuskript till en artikel gav henne konstruktiva synpunkter.

Jag, som själv är hörande och talspråkig, lyssnade på den intressanta diskussionen och började fundera. Jag använder själv ofta dövblindtolk. Ibland pratar jag med teckenspråkiga personer på telefon där samtalet förmedlats av Förmedlingstjänsten (FÖC) med hjälp av telefonister och några gånger av teckenspråkstolk via bildtelefon.

Jag brukar tänka att tolken är en nödvändig part i samtalet. Personen jag pratar med kan inte ta del av det jag säger på talat språk, eftersom personen har hörselnedsättning. Jag kan inte ta emot vad min samtalspartner säger eftersom jag inte kan teckenspråket. Tolken är alltså nödvändigt för oss båda. Om det inte skulle finns tolk så skulle samtalet inte genomföras. Man skulle i ett sådant fall kunna säga att vi som ska kommunicera med varandra får ett funktionshinder. Det beror på att vi inte kan bli delaktiga i vad den andra uttrycker. Tolkens funktion är att underlätta delaktighet för båda.

På seminariet pratades det om hur ”osynlig” tolken är. Någon jämförde med när en servitör gör sitt jobb så lägger man inte märke till honom. Teckenspråkstolken positionerar sig alltid på något sätt menade Camilla, i diskussionen på seminariet. Tolken kan alltså inte vara neutral och osynlig.

Jag kom att tänka på en servitör på middagen vid FSDB:s kongress 2011. Han var direkt oförskämd mot en av deltagana. Det gör att man kommer ihåg honom som person men man kommer inte ihåg de trevliga servitörerna. Det motsatta kan också inträffa. Jag var på restaurang med två personer i FSDBs styrelse. Vi hade haft tolk på dagen men ingen vid middagen. Vi tänkte att vi kan hjälpas åt och klarar oss själva. Jag började läsa menyn och skriva ner rätterna på ett trådlöst tangentbord anslutet till den ena personens punktskriftsdisplay och hon tecknade till den andra personen. Servitrisen såg oss och började spontant teckna taktilt till den ena gästen. Vi blev både glada och häpna. Sen berättade servitrisen att hennes bror är döv. Servitrisens agerande som informell förmedlare av teckenspråket i taktil form förhöjde genast stämningen vid bordet och alla kunde fort och lätt bli delaktiga i menyn.

En annan gång hade jag ett samtal med en person med dövblindhet förmedlat via förmedlingstjänsten (FÖC). De som arbetar där är inte professionella tolkar, men exemplet kan användas för att belysa betydelsen av förkunskaper i en situation som ska förmedlas genom en tredje part. Under samtalet hör jag förmedlaren säga så här: ”Hon skriver faktiskt, idag har jag varit med en sur citron…”. Det blev obegripligt för förmedlaren som inte kände till att min väninna hade en häst som hette Citron och den kunde ibland vara lite sur. För mig blev kommentaren ”skriver faktiskt” störande trots att hon försökte göra sitt jobb.

När jag efter seminariet fick tillfälle att diskutera detta med Camilla säger hon att servitören, servitrisen och telefonisten har andra åtaganden i sina aktivitetsroller. I dessa fall att få kunden att beställa mat och bära fram den respektive att förmedla ett telefonsamtal mellan tal och text. Översatt till Camillas forskning så positionerar servitören, servitrisen och telefonisten sig till sig själva genom vad de säger och sina handlingar. I fallet med servitrisen så gick hon vid detta tillfälle utöver sin aktivitetsroll när hon berättade om vad som stod på menyn på ett annat språk. Det är dock viktigt att komma ihåg att Camillas forskning handlar om professionella tolkar som måste följa ”god tolksed” vilket även innebär andra förpliktelser än att ”bara” tolka.

Camilla har redan fått en vetenskaplig artikel publicerad och detta seminarium var ett så kallat ”halvtidsseminarium” för att ställa in siktet på den kommande avhandlingen. Jag fick intrycket av att opponenterna tyckte att Camillas forskning kan tillföra viktig kunskap. Jag håller med, det finns för lite kunskap om teckenspråkstolkning generellt och om tolkens betydelse för delaktighet.

Vad jag vill säga med mina reflektioner är att i vissa situationer kan jag glömma bort tolkarna. Då det känns det som om jag kommunicerar direkt med den jag pratar med. Andra gånger har jag blivit irriterad. Men när det är svåra situationer och bra tolkar så känns det ofta som att man är tre parter som tillsammans kämpar för att kommunikationen ska flyta på. Det är som att rida i perfekt tölt.

 

Kerstin Möller

Md.dr., Lektor i hörselvetenskap
Institutionen för hälsovetenskap och medicin (IHM)

Skriv ut eller dela:
Print Friendly