Socialt samspel och kommunikation

Texten nedan är bearbetad från stiftelsen Mo Gårds vägledning

Begreppen socialt samspel och kommunikation är tätt sammanlänkade. Socialt samspel definieras som en process där två individer ömsesidigt påverkar varandras handlingar. Kommunikation definieras som en form av samspel där meningsinnehåll överförs med hjälp av signaler som uppfattas och tolkas av motparten. ( Bjerkan 1996, Nafstad & Rödbroe 1996, Janssen 2003).

Eftersom socialt samspel är en förutsättning för kommunikation är det klart och att en positiv utveckling av kontakt och harmoniskt samspel är oumbärliga inslag när det gäller utveckling av kvalitativ kommunikation. Flexibilitet i samvaron med andra människor, till exempel att hantera närhet och avstånd, tillgång till olika kommunikationsformer, anpassa språklig nivå och varierat samtalsinnehåll antas vara avgörande för att skapa ömsesidig tillit, relation och motivation. Socialt samspel, kommunikation och språk är inte avgränsade områden utan de samspelar och går in i varandra i mötet med en annan människa.

Socialt samspel 

Mänsklig överlevnad handlar från födseln om att samspela i sociala sammanhang (Wennerberg, 2011). Utifrån det relationella perspektivet antas människan ha en inneboende strävan eller inriktning mot mellanmänsklig interaktion som bygger på en motivation att vilja ingå i relationer med andra människor, det vill säga en vilja att knyta an till andra människor.

En grund för ett sådant relationsskapande sker från början genom socialt samspel i form av social lek, närhet och hängivenhet där barnet etablerar och upprätthåller sociala samspel i relation till andra människor. Barnet tränar sig på turtagning, rytm, tempo, hur man hanterar egna inre behov i relation till andras behov, att vara ensam och ingå i grupp eller att vara beroende eller oberoende av andra.

Anknytningsteorin (Bowlby, 201) handlar om detta tidiga känslomässiga samspels betydelse för individens utveckling. Anknytning till vårdnadshavare har stor betydelse för hur man i det framtida livet hanterar situationer tillsammans med andra, men det är även möjligt att reparera ”skador” genom att få erfarenheter av andra trygga personer i vuxenlivet.

Det sociala samspelet mellan människor sker många gånger synkront och förändringar i kroppsrörelser sker hela tiden och är knappt märkbart. Människan registrerar placering, avstånd, kroppsställning, rörelser, mimik på ett omedvetet plan – som en dans där man turas om att föra den andra. Denna omedvetna information är oerhört viktig och guidar oss att förstå vad som händer i mötet med andra. Socialt samspel är en förutsättning för kommunikation.

Kommunikation

Kommunikation är grunden för vår utveckling och bildning som människor (Lorentzen, 2009). Alla har samma grundläggande behov av att delta i gemensamma aktiviteter, interaktion och kommunikation med andra, att vara i förbindelse med den yttre världen är ett mänskligt existensvillkor.

Människan är beroende av andra för att få kunskap om sig själv, om andra människor och världen vi lever i så att vi kan skapa vår identitet och bli en del av den sociala gemenskapen. Människor kommunicerar för att samarbeta, tillfredsställa individuella behov, för att få relationer till andra människor samt att upprätta och upprätthålla relationer.

Kommunikation handlar om ett specifikt innehåll, men också hur innehållet ges form och vilken avsikt sändaren har med sitt budskap. Syftet med kommunikationen är att ta reda på vad det är som uttrycks och hur uttrycket framförs och vad individen vill uppnå med kommunikationen.

Det dialogiska perspektivet (Lorenzen, 2005) innefattar att båda parter är riktade mot varandra, både fysiskt och i tanken, det vill säga att man har en lyssnande hållning till varandra och därmed är involverade med varandra. Situationer blir då meningsfulla då båda parter upplever detsamma som den andre.

I sådana situationer har man ansvar mot den andra att vara aktivt engagerad i den andres upplevelser men som sig själv. Med andra ord delar man den andres perspektiv samtidigt som man bidrar med sitt eget. Markova (2006) menar att det är av vikt att man får en upplevelse av ett själv, som en som är värdig den andres uppmärksamhet och värd att bli lyssnad på. Relevansen för detta är att personen då utvecklar en stolthet och tro på sig själv som en som kan kommunicera samt att få en upplevelse av sig själv som jag uppfattar att andra ser mig.

Kommunikation uppstår när någon tolkar någon annans ljud, ansiktsuttryck, gester eller rörelser. Språket uppstår på samma sätt genom samverkan och gemensamma aktiviteter, och utgångspunkten för detta är en persons egna uttryck som besvaras och därigenom ses som meningsfulla.

Stern (2003) poängterar att det är genom samtal med varandra som en gemensam mening i språket förhandlas fram. Människan behöver språket för att kunna förmedla kunskaper och erfarenheter av omvärlden för att kunna förstå den. Språket har olika uttrycksformer för att, på ett eller annat sätt förmedla individuella tankar och handlingar samt personliga åsikter.

Hela individen behöver stimuleras för att kunna utveckla och tillägna sig språk, det vill säga språket, sinnena och kroppsfunktionerna behöver integreras till ett samspel. Språket ses som ett socialt fenomen, eftersom språket utvecklas genom samspel och kommunikation med vår omgivning. Användning av språkliga uttryck är möjligt genom att människor har något gemensamt exempelvis i miljön, utifrån händelser och förhållanden i samhället som ger oss en gemensam upplevelse och en gemensam kultur. På så sätt är språket oupplösligt kopplat till social och kulturell betydelse.

 

 

 

Skriv ut eller dela:
Print Friendly, PDF & Email